-
Rapport från fjärde Internationella Konferensen för IPT i Amsterdam 23-24 juni 2011.
Dag 1
Konferensen, den första utanför USA, hade 180 deltagare från tjugo länder. Årets tema var Reaching out. Den inledddes av den holländske ordföranden Marc Blom och öppnades sedan officiellt av Amsterdams borgmästare Eberhard van der Laan. Han beskrev staden som världens bäst bevarade sextonhundratalsstad. Staden saknar palats eftersom det byggdes av handelsmän och har sedan dess bevarat den prägeln. Det är svårt att föreställa sig en bättre inramning för konferensen.
Myrna Weissman öppningstalade över ämnet: Has IPT developped?
Hon beskrev IPTs oansenliga start på sjuttiotalet och citerade grundaren Klerman: “One of the great features of the brain is that it responds to its environment.” Weissman betonade att IPTs mantra fortfarande är “the relationship between onset and recurrence of depression and social and interpersonal relationships”. Frågor hon lyfte fram var: Kan psykoterapi individualiseras?
Kan anknyningsmönster förändras efter IPT? Är anknytningsstil en länk till förändring?
Hon avslutade med att säga att IPT är lätt att tillämpa, men vi vet inte varför den fungerar.
Pim Cuijpers föreläste om Efficacy of IPT: metaanalysis and beyond. Artikeln kommer i juninumret av American Journal of Psychiatry. Tillsammans med bl.a. John Markowitz och Gerhard Andersson har han gjort en metaanlys av 38 studier av sammanlagt 4356 deprimerade patienter. Han konstaterar att IPT är effektiv och att IPT och KBT fungerar lika bra. KBT är den bäst studerade terapiformen för depression, men IPT-studier ökar.
Sammanfattningsvis kan sägas att vi vet ej h u r IPT fungerar, men detta gäller även för andra psykoterapiformer. Det är inte klarlagt om medicin är mer effektivt än IPT. Man kan se att kombinerad behandling medicin-IPT är bättre än enbart medicin, men man vet ej om detta gäller för IPT. IPT har ingen publiceringsbias (man underlåter att publicera negativa resultat i samma utsträckning som positiva). vilket är fallet med KBT. IPT är inte mer effektivt än andra psykoterapiformer. IPT-M är effektivt mot återfall. Cuijpers anser att IPT bör spridas och de frågor han ställer är: Vilka är de aktiva ingredienserna i IPT? Hur fungerar det och för vem?
Nästa föredrag hölls av Jim van Os som forskar kring depression. Han talade om vikten av att patienten kan ta till sig positiva saker som händer under dagen. Vid tvillingstudier har man kunnat se att just detta mildrar risken att bli deprimerad. Utgångspunkten blir: How to generate positive affect in the flow of daily life? Kanske blir de som svarar på medcinering mer öppna att ta till sig positiva händelser. De känner sig då bättre och kan lättare släppa negativa känslor. För att stärka patienten kan denne/denna själv bedömma sin förändring för att mer tydligt kunna se sambandet mellan händelse och sinnesstämning.
Willem Nolen Do we have a biological explanation for the efficacy of IPT?
Han frågar sig om vi kan se biologisk markörer som förändras efter terapi både hos dem som svarar på terapi och dem som inte gör det. Han anser att det är mer intressant att se vilka patienter som har nytta av en viss behandling än varför just denna behandling fungerar.
Rutger Goekoop talade om Network theory and IPT och underströk vårt behov att vara i sociala nätverk. Att inte passa in ökar risken för psykiska sjukdomar. s
Efter lunch var det parallella workshops och presentationer. Det var som vanligt svårt att hinna med.
Jon Arcelus och hans kollegor från Leicester höll ett mycket intressant seminarium med titeln: A modified version of IPT for Bulimia.
Den mest använda IPT modellen för bulimi har fokuserat på depressionen och tagit lite hänsyn till ätstörningssymtomen. I Leicester har en grupp behandlare och forskare modifierat denna modell. En skillnad mellan den modifierade modellen, Leicestermodellen, och den ursprungliga Fairburnmodellen var att man i den förstnämnda lade till psykoedukation kring ätstörningar, vilket innebär att man informerade patienten både om depression och ätstörningr. Man använde också matdagbok (ej ett måste men en hjälp) med registrering av tidigare och nuvarande ätmönster, hetsätning, kräkning och motion. Under mellanfasen kundet terapeuten ge råd om ätandet. Dessutom gick man igenom både de depressiva symtomen och ätstörningssymtomen varje vecka. Tidslinje användes både för depression och ätstörningar. I inventoriet fokuserade man på hur interpersonella relationer påverkade både ästörningen och depressionen och vice versa. Man kopplade också ätstörningen till fokusområde. Fokus var interpersonellt som vid depressionsbehandling.
Vid en studie av 59 patienter som gick IPT 16 sessioner såg man att efter de första åtta sessionerna hade många minskat sin hetsätning och kräkning, dock inte motion.
Gruppen tänker att man kan göra en kortare IPT-version för de mildare fallen av bulimi.
Svensk forskning representerades med den äran av Annika Ekeblad. Titeln på hennes presentation var: Randomized trial of treatment of depression with IPT and CBT.
Hon leder en tvåårig RCT-studie vid Sundsvalls sjukhus i samarbete med universitetet i Linköping. Man ska ge sammanlagt 96 patienter med mild till måttlig egentlig depression IPT- respektive KBT behandling. Hennes utgångspunkt är att terapiformerna är lika effektiva vad gäller symtomförbättring men att KBT är överlägsen när det gäller att återgå till arbete. Hon har också hypoteser om att KBT kan ge bättre resultat för patienter med undvikande anknytning och lägre mentaliseringsförmåga och även för män. Vi väntar på resultaten, och hoppas samtidigt att Annika inte bara sitter inomhus och tolkar statistisk, utan kan njuta av den svenska sommaren den dag den uppenbarar sig.
Avslutningsanförandet dag ett med titeln Overview of current developments.
hölls av John Markowitz.
Två stora metaanalyser visar att IPT fungerar för depression. de Mello et al 2005 och Cuijpers et al 2011. IPT fungerar även för ätstörningar och som tillägg till medicin för Bipolär 1.
För Bipolär 2, och ångestströningar som panikstörning, social fobi och PTSD k a n IPT fungera, även så för BPD.
För Dystymi fungerar IPT sämre, den kan fungera som en “social rehabilitering” som tillägg till medicin. IPT fungerar ej heller så bra för anorexi och missbruk eller beroende av alkohol, opiater och kokain.
IPT har inte prövats för OCD, Schizofreni och kluster C personlighetsstörningar.
Markowitz Expert training: IPT vid PTSD, dystymi och personlighetsstörningar 22 juni
Kliniska erfarenheter av vissa målgrupper är goda. RCT studier(efficacy) och även effectivenesstudier är dock nödvändiga. Dessa störningar är kroniska, vilket är negativt för IPT, vars modell bygger på akuta händelser.
PTSD
PTSD saknar i life events. Många PTSD patienter är deprimerade. Exponering anses vara ett måste i PTSD. Men IPT exponerar ej i PTSD, utan arbetar med hur patientens nuvarande relationer fungerar. Vi vet att de påverkas av patientens PTSD. När patienterna accepterar behandlingen börjar de exponera sig själva, t.ex. åker flyg eller besöker en viss plats utan att göra så stor sak av det.
14 sessioner verkar fungera enligt Markowitz.
Dystymi
Det handlar ofta om isolerade människor i fjärde kategorin. En del har personlighetsstörningar. De som varit deprimerade under hela sitt liv har lärt sig dra sig undan andra. De känner sig mindre värda och tror att människor märker hur dåliga de är. De ser till att inget händer i deras liv. De gör inga förändringar och undviker relationer. Det blir inga life events och de lär sig inga sociala färdigheter.Vi bör hjälpa dem att klara livet på ett icke-deprimerat sätt. Det krävs 16 sessioner samt vidmakthållande behandling.
Det är svårt visa att en terapiform är bättre än någon annan för dystymi. Medicin fungerar bra men de behöver också social rehabilitering som IPT bidrar till.
Personlighetstörningar
Det krävs 18 sessioner under 16 veckor, tio minuters telefonkontakt en gång per vecka, samt ytterligare 16 sessioner, om den akuta fasen fungerat. Man räknar också med vidmakthållande behandling i upp till tre år. Det är viktigt att ta tid för att skapa en behandlingsallians och att bedöma suicidrisken. Tidsbegränsningen ska vara klar från början. Bygger man upp överföring blir avslutningen svår. Av BPD-patienter är de allra flesta deprimerade och de har problem med affektiv reglering. De har samma interpersonella svårigher och life events som de deprimerade patienterna. BPD är dock svårare än MDD:
I en öppen studie av 11 patienter uppfyllde 7 ej BPD kriterier vid avslutningen. De patienter som ej blev bättre hade drogproblem.
Den som deltog under konferensens andra dag eller har kompletterande uppgifter från dag ett är välkommen att bidra med detta.
Unni Bonnedal
