SYNPUNKTER PÅ SOCIALSTYRELSENS REMISSVERSION AV NATIONELLA RIKTLINJER FÖR VÅRD VID DEPRESSION OCH ÅNGESTSYNDROM

SYNPUNKTER PÅ SOCIALSTYRELSENS REMISSVERSION AV NATIONELLA RIKTLINJER FÖR VÅRD VID DEPRESSION OCH ÅNGESTSYNDROM

Malmö 2017-03-30

Styrelsen i Svenska IPT-föreningen IPTs genom Erik Fagerberg, Hanna Hartleb, Anna-Karin Åkerman, Unni Bonnedal, Christine Strand och Malin Bäck                                                            

Svenska IPT-föreningens uppmaning kring revidering av remissversionen av Socialstyrelsens riktlinjer avseende depression och ångest är:

  • Att IPT prioriteras minst lika högt som KBT vid depression för både unga och vuxna.
  • Att IPT beaktas som kombinationsbehandling vid svår depression.[1]
  • Att IPT inryms i riktlinjerna vad gäller att förhindra recidiverande depression.
  • Att IPT inkluderas bland åtgärderna kring PTSD/Trauma för både barn och vuxna.

(Denna text finns även att ta ut på PDF här: IPTs´s svar till SoS 2017 )

Interpersonell psykoterapi (IPT), som utvecklades i början av 1970-talet, som en kliniknära kontrollgrupp, i samband med en psykofarmakologisk depressionsstudie, är en väl utvärderad psykologisk behandling, som i upprepade experimentella randomiserade kontrollerade studier uppvisat ett starkt vetenskapligt stöd (Cuijpers, Donker, Weissman, Ravitz, & Cristea, 2016; Klerman & Davidson, 1984; Klerman, Dimascio, Weissman, Prusoff, & Paykel, 1974).     IPT rekommenderas bredvid KBT, farmakologisk behandling och delvis PDT som förstahandsval vid depressionsbehandling i många länders nationella riktlinjer, t.ex.:

  • Norge
  • Danmark
  • Tyskland
  • Storbritannien, NICE-guidelines – För både ungdomar och vuxna.
  • Kanada, CanMAT
  • Australien & Nya Zeeland
  • USA, American Psychiatric Association (APA) och Veterans Affairs/US Department of Defense
  • Även WHO rekommenderar IPT som förstavalsbehandling vid depression. http://www.who.int/mental_health/mhgap/interpersonal_therapy/en/

IPT har visat sig fungera i alla åldrar, i olika kulturer och i olika samhällsskikt. Effekten för patienter med annan samsjuklighet, bredvid den diagnos man behandlar för, tycks bättre vid IPT än jämförelsegrupp (Cuijpers et al., 2016; Markowitz et al., 2015; Zhou et al., 2015).

 

I Socialstyrelsens remissversion från december 2016 har IPT dock nedprioriterats från 2 till 3 avseende depression för vuxna sedan versionen från 2010 medan KBT har prioriterats upp från 2 till 1. Förenignen IPTs önskar argumentera för att IPT erhåller samma prioritering som KBT; d.v.s. för vuxna prio1 och för barn/unga prio 2. Det kan tyckas bagatellartat men det finns inget i uppsjön av publicerade studier kring KBT eller IPT som tyder på att dessa metoder skulle prioriteras olika. För att nämna några exempel:

  • Under 1980-talet genomförde Elkin et al. (1989) en av de största och mest citerade depressionsstudierna någonsin, NIHM-TDCRP, där psykofarmaka, IPT och KBT jämfördes vid egentlig depression. IPT bedömdes i denna studie som marginellt bättre än KBT och likvärdig farmaka (Imipramin) plus läkarkontakt (Elkin et al., 1989)
  • Markowitz et al. (1998): IPT, (och även Imipramin + läkarstöd), hade bättre utfall än KBT
  • Rossello et al.(1999): KBT och IPT lika effektiva (Rossello & Bernal, 1999)(Rossello & Bernal, 1999)(Rossello & Bernal, 1999)(Rossello & Bernal, 1999)(Rossello & Bernal, 1999)(Rossello & Bernal, 1999)(Rossello & Bernal, 1999)(Rossello & Bernal, 1999)(Rossello & Bernal, 1999)(Rossello & Bernal, 1999)(Rossello & Bernal, 1999)(Rossello & Bernal, 1999)(Rossello & Bernal, 1999)
  • Quilty et al. (2008): IPT vs. KBT vs. läkemedel – Ingen skillnad (Quilty, McBride, & Bagby, 2008)
  • Peeters et al. (2013): KBT vs. IPT samt dessa kombinerade med läkemedel – Ingen skillnad (Peeters et al., 2013)
  • 2015 publicerades en Holländsk RCT-studie där IPT och KBT jämfördes, med slutsatsen att metoderna är att bedöma som lika effektiva både vid akut behandling och med bestående resultat vid långtidsuppföljning. Både IPT och KBT var bättre än väntelista (Lemmens et al., 2015)
  • Luty et al. (2007): IPT vs. KBT – Ingen skillnad vid måttlig depression. KBT bättre vid svår depression (Luty et al., 2007).
  • 2016 publicerades den första svenska RCT-studien som jämfört KBT och IPT (CBT and IPT Psychotherapy Project Sundsvall – CIPPS). Studien genomfördes på nära samtliga patienter med medelsvår till svår depression som remitterats till vuxenpsykiatriska kliniken i Sundsvall under en avgränsad tidsperiod. Resultatet var ingen effektskillnad, men fler avhopp i KBT (Ekeblad, Falkenstrom, Andersson, Vestberg, & Holmqvist, 2016).

Citat ur Ekeblads studie:

”In the ITT analysis IPT was superior to CBT in reducing depression symptoms after treatment. In the completers’ analysis, there were no significant differences between the treatment methods. The symptom change slope differed significantly between treatments in the sense that patients in IPT tended to have a steeper symptom reduction rate than the patients in CBT at the last part of the treatment. No differences in RTW rate were found. The drop-out rate was significantly higher in CBT” (Ekeblad, Falkenstrom, Andersson, et al., 2016; Ekeblad, Falkenstrom, & Holmqvist, 2016).

2008 publicerades metastudien ”Psychotherapy for Depression in Adults”, där samtlig befintlig forskning kring psykologisk behandling vid depression jämfördes (Cuijpers, van Straten, Andersson, & van Oppen, 2008). Slutsatsen var att psykoterapi generellt hade effekt vid depression men att IPT hade bättre effekt än övriga, tex bättre än KBT och PDT.

”There was no indication that 1 of the treatments was more or less efficacious, with the exception of interpersonal psychotherapy (which was somewhat more efficacious; d = 0.20) and nondirective supportive treatment (which was somewhat less efficacious than the other treatments; d =-0.13)”.

2011 publiceras ytterligare en metaanalys av Cujipers och Andersson et al, denna gång enbart kring IPT vid depression; ”Interpersonal psychotherapy for depression” (Cuijpers et al., 2011).
Slutsatsen var klart till IPTs fördel:

”There is no doubt that IPT efficaciously treats depression, both as an independent treatment and in combination with pharmacotherapy. IPT deserves its place in treatment guidelines as one of the most empirically validated treatments for depression”.

Barth et al (2013) jämförde i en metaanalys sju etablerade terapiformer för depression, inkluderat 198 studier och fann att IPT och Kognitiv beteendeterapi, bredvid lösningsfokuserad terapi, i större studier, hade mer ”robust” effekt än PDT, Stödterapi och Beteendeaktivering (Barth et al., 2013).

We found robust effects for cognitive-behavioural therapy, interpersonal therapy, and problem-solving therapy, while effects were less robust for psychodynamic therapy, supportive counselling, and behavioural activation. However, effect differences between these six psychotherapeutic interventions were rather small. Overall, we found that different psychotherapeutic interventions for depression have comparable, moderate-to-large effects (Barth et al., 2013).

2016 publicerades ytterligare en metaanalys bestående av 90 studier, kring IPT ur ett bredare spektra som täcker in psykisk ohälsa i stort. Resultaten bekräftar det starka vetenskapliga stödet för IPT och konstaterar att det inte finns resultat som talar för att KBT är signifikant bättre än IPT vad gäller vare sig depression eller olika ångeststörningar över tid (Cuijpers et al., 2016).

IPT is effective in the acute treatment of depression and may be effective in the prevention of new depressive disorders and in preventing relapse. IPT may also be effective in the treatment of eating disorders and anxiety disorders and has shown promising effects in some other mental health disorders.

Vad gäller tonårsmanualen IPT-A som tagits fram av Laura Mufson finns omfattande forskning med goda resultat (Moreau, Mufson, Weissman, & Klerman, 1991; Morrell et al., 2016; Mufson et al., 2004; Mufson, Weissman, Moreau, & Garfinkel, 1999; Rossello & Bernal, 1999; Rossello, Bernal, & Rivera-Medina, 2008; Verdeli et al., 2008; Young et al., 2016; Young, Gallop, & Mufson, 2009; Young, Kranzler, Gallop, & Mufson, 2012; Young, Makover, et al., 2012). 2015 publicerades en metaanalys bestående av 52 studier kring IPT-A för deprimerade ungdomar (Zhou et al., 2015). Resultatet pekar på att IPT och KBT kan betraktas som de främsta behandlingarna för unga:

”At post-treatment, only interpersonal therapy (IPT) and cognitive-behavioral therapy (CBT) were significantly more effective than most control …….. At follow-up, IPT and CBT were significantly more effective than most control conditions, although only IPT retained this superiority at both short-term and long-term follow-up….. IPT and problem-solving therapy had significantly fewer all-cause discontinuations than cognitive therapy and CBT). These data suggest that IPT and CBT should be considered as the best available psychotherapies for depression in children and adolescents”.

De argument som från Socialstyrelsens sida framkommer för att prioritera IPT lägre än KBT har varit:

  1. Sämre vetenskapligt stöd,
  2. Bristande långtidsuppföljning
  3. Avsaknad av placebokontrollerade studier.

Vad gäller nummer 1 så har vi ovan redogjort för att detta påstående inte stämmer.

Angående bristande långtidsuppföljning (2) finns det flera studier med uppföljning av Frank et al. avseende underhållsbehandling med gles IPT (IPT-M – ”maintenance”), jämfört med och utan psykofarmaka (Frank, Kupfer, Wagner, McEachran, & Cornes, 1991).

Ellen Frank: ”What we showed was that among patient/therapist dyads who remained focused on interpersonal themes over the course of three years of monthly IPT maintenance treatment, probability of recurrence was almost as low as among those maintained on an average of 225mg of imipramine/day.  These were all seriously depressed outpatients who had histories of many previous episodes of depression who were treated initially with a combination of IPT and imipramine and were then randomly allocated to various maintenance treatments including monthly IPT alone and monthly IPT with a placebo tablet.  It is also noteworthy that this was a controlled study and that those patients who received only placebo and clinical management did very poorly in terms of risk of recurrence”.

Kritik skulle här kunna framföras att patienterna erhåller en underhållsdos av IPT. Detta är dock det patienter i farmakologiska studier också får. Sällan sätter man ut medicinen helt samtidigt som studien avslutas, vilket i sig är en faktor som gör jämförelsestudier mellan farmaka och psykologisk behandling svårtolkade då de olika interventionerna får olika dos och duration. Gles underhållsbehandling, IPT-M, i kombination med farmakologisk antidepressiv behandling kan rekommenderas som underhållsbehandling för patienter i remission med historia av recidiverande depression. Detta visar flera studier med olika behandlingsformat, ex. grupp- eller individuell behandling (Cuijpers et al., 2016; Frank et al., 1990; Levkovitz et al., 2000; Reynolds et al., 2006). IPT har sällan studerats som en behandling för ”förebyggande av depression” som t.ex. MBCT, utan som en behandling för ”vidmakthållande av remission”: Detta har utgjort ett ”semantiskt” bekymmer i riktlinjearbetet då det ena är underhållsbehandling och det andra förebyggande behandling. Detta har inneburit att IPTs studier inom detta fällt inte kunnat inrymmas i aktuell åtgärdsrad.

Angående resultat på långtidsuppföljning på akut avgränsad behandling med IPT, kommer Lemmens et al. (2015) vid IPT-konferensen i Toronto i sommar, juni 2017, presentera resultat från tvåårsuppföljningen av terapier från den stora Holländska studien med KBT och IPT. Redovisning av dessa resultat återkommer vi om när de är offentliga. Som framgår ovan visar metaanalysen avseende unga att effekten är likvärdig för IPT och KBT både på kort och lång sikt (Zhou et al., 2015). Vad gäller långtidseffekten med IPT vid andra psykiatriska tillstånd, är det väl känt sedan 1990-talet att IPT är långtidsverkande och effektiv vid ätstörningar, främst hetsätningsstörningar (Arcelus et al., 2009; Carter et al., 2011; Fairburn, Jones, Peveler, Hope, & O’Connor, 1993; Murphy, Straebler, Basden, Cooper, & Fairburn, 2012).

Vad gäller argumentet kring att IPT inte kunnat uppvisa effekt avseende placebokontrollerade studier (3) så förstår vi inte riktigt vad det avser. Om det gäller farmaka-placebo-studier vs. IPT så skulle vi vilja hänvisa till NIHM-TDCRP-studien där IPT var överlägsen placebo med läkarkontakt, vilket inte KBT var (Elkin et al., 1989). Detta resultat är likvärdigt med Franks tidigare nämnda studie (Frank et al., 1991). Vad vi känner till finns det inte liknande studier vad gäller KBT och placebo. Det har varit vanligt i KBT-forskning att väntelista används som jämförelse. Om socialstyrelsen med placebo menar kontroll mot väntelista har det betydelse att ytterst få IPT-studier använt väntelista som kontroll. Skälet är att designen är relativt ointressant. ”Att jämföra något med ingenting”, genererar oftast en stark effekt men det är föga förvånande. Att en patient ger sitt samtycke till att ingå i en depressionsstudie utan att sedan erhålla behandling (väntelista) kan ses som en ”nocebo-effekt” (Klein, 1995). Placebo-studier är generellt problematiska vid psykologisk behandling. Det förutsätter att du känner till den verksamma mekanismen och utesluter just denna. Detta kan man inte veta i psykoterapi. Faktum är att IPT kom till som placebokontroll i en farmakologisk studie och det har ju visat sig vara en synnerligen effektfull ingrediens (Klerman et al., 1974).

Med ovanstående sagt så vill vi inte ställa psykoterapier mot varandra. I dag har upprepade studier visat att både PDT, KBT och IPT har likvärdig effekt så syftet är ingalunda att kritisera eller förminska effekten av KBT. Problemet är snarare att effekten rent statistiskt är relativt låg vid all psykologisk behandling och vi behöver snarare lära oss hur metoderna kompletterar varandra och förbättras på olika sätt för att passa olika individer. Om detta skriver den kända KBT-forskaren Pim Cuijpers (Cuijpers, Huibers, & Furukawa, 2017):

”Psychotherapies are about equally effective as pharmacotherapy, and combined treatments are more effective than either of these alone. Therapies are also effective in specific target groups, such as older adults, college students, patients with general medical disorders, but may be somewhat less effective in chronic depression, and in patients with comorbid substance use disorders. Treatments are effective when delivered in individual, group, and guided self-help format. The effects of psychotherapies have been overestimated because of the low quality of many trials and due to publication bias. Future research should not be aimed at the development of new psychotherapies for depression, on specific treatment formats or on therapies in specific populations, because the evidence indicates that all types and formats with human involvement are effective in all specific target groups. Future research should instead focus on a further reduction of the disease burden of depression”.

IPT vid PTSD

Ett exempel där olika metoder kan möta upp olika behov/olika patienter är behandling av trauma; PTSD:

2015 publicerades en RCT-studie där PE (traumafokuserad KBT), tillämpad avslappning och IPT jämfördes vid PTSD (Markowitz et al., 2015). IPT med sitt fokus på att förbättra relationella aspekter i individens pågående liv, att bättre förstå sin interpersonella sårbarhet som en konsekvens av traumat samt att processa/hantera affekter, fick enbart marginellt sämre resultat än PE, som är ”the golden standard treatment of PTSD”. När det kom till patienter med en komorbiditet med samtidig depression fick IPT bättre resultat inte bara avseende PTSD utan även för samtidig depression samt betydligt färre avhopp än KBT (PE). IPT för PTSD är ej fullständigt utvärderat, då det saknas två identiskt upprepade kontrollerade studier. Det har dock de senaste 10 åren, i olika delar av världen, genomförts flera studier med traumatiserade patienter där IPT har varit en av de behandlingsinterventioner som utvärderats med lovande resultat (Brown et al., 2016; Campanini et al., 2010; Jiang et al., 2014; Krupnick et al., 2008; Markowitz et al., 2015; Ray & Webster, 2010; Robertson, Rushton, Batrim, Moore, & Morris, 2007; Robertson, Rushton, Bartrum, & Ray, 2004).

För de patienter som inte är beredda att gå in i/inte kan tillgodogöra sig en traumafokuserad behandling, eller för individer med en samsjuklighet med annan psykisk sårbarhet där KBT inte visats lika effektiv, kan man ändå tänka att IPT, som inte berör traumat, kan vara ett trovärdigt behandlingsalternativ. Då det finns studier som pekar på att IPT i gruppformat för denna patientgrupp har lovande resultat, kan man även tänka att det finns en kostnadseffektiv aspekt på denna behandlingsintervention (Krupnick et al., 2008; Ray & Webster, 2010). Då IPT inte uppmärksammar de traumatiska händelserna, kan man även tänka att det är en lämplig metod för nyanlända/flyktingar som inväntar besked om uppehållstillstånd/ individer med en pågående hotbild, d.v.s. patienter vi vanligtvis inte vill erbjuda PTSD-behandling då traumaexponering bedöms olämplig pga. pågående psykosociala stressorer.

IPT vid PTSD har uppmärksammats internationellt under 2015. En professor i klinisk psykiatri, Richard. A. Friedman, beskrev i New York Nimes 150719 (Friedman, 2015), Markowitz studie som ett vetenskapligt fynd. PTSD-studien kring IPT, PE m.fl., ges som ett exempel på att vi behöver fortsätta beforska psykoterapins möjligheter att avhjälpa lidande.

”Fram till nu har exponeringsbehandling betraktats som den enda vägen ur ett trauma, behandling som kan upplevas alltför plågsam och svårgenomförbar vid samsjuklighet. Med stöd för forskning som denna, det som inte bara befäster tidigare antaganden utan visar på andra möjligheter, kan vi hjälpa fler”. (Friedman, 2015)

Då en av våra föreningsmedlemmar suttit med i riktlinjearbetet vet vi att det diskuterats att beakta huruvida IPT vid PTSD kan omnämnas i riktlinjerna. Vi hoppas för patienternas skull att denna fråga tas på allvar, för ett ökat behandlingsutbud. Att inte ha en rad som alls belyser IPT vid PTSD, som internationellt och i Sverige fått mycket uppmärksamhet, ger oklara signaler kring hur denna behandling skall prioriteras i vården. Denna skonsamma metod har en god face-validity och har i praktiken ett starkare vetenskapligt stöd än t.ex. psykopedagogisk behandling som erhållit en hög prioritering helt utan stöd i forskningen.

 

Svenska IPT-föreningens uppmaning kring revidering av remissversionen av Socialstyrelsens riktlinjer avseende depression och ångest är:

  • Att IPT prioriteras minst lika högt som KBT vid depression för både unga och vuxna.
  • Att IPT beaktas som kombinationsbehandling vid svår depression.[2]
  • Att IPT inryms i riktlinjerna vad gäller att förhindra recidiverande depression.
  • Att IPT inkluderas bland åtgärderna kring PTSD/Trauma för både barn och vuxna.

 

Referenser:

Arcelus, J., Whight, D., Langham, C., Baggott, J., McGrain, L., Meadows, L., & Meyer, C. (2009). A case series evaluation of a modified version of interpersonal psychotherapy (IPT) for the treatment of bulimic eating disorders: a pilot study. Eur Eat Disord Rev, 17(4), 260-268. doi: 10.1002/erv.932

Barth, J., Munder, T., Gerger, H., Nuesch, E., Trelle, S., Znoj, H., . . . Cuijpers, P. (2013). Comparative efficacy of seven psychotherapeutic interventions for patients with depression: a network meta-analysis. PLoS Med, 10(5), e1001454. doi: 10.1371/journal.pmed.1001454

Brown, W. J., Bruce, S. E., Buchholz, K. R., Artime, T. M., Hu, E., & Sheline, Y. I. (2016). Affective Dispositions and PTSD Symptom Clusters in Female Interpersonal Trauma Survivors. J Interpers Violence, 31(3), 407-424. doi: 10.1177/0886260514555866

Campanini, R. F., Schoedl, A. F., Pupo, M. C., Costa, A. C., Krupnick, J. L., & Mello, M. F. (2010). Efficacy of interpersonal therapy-group format adapted to post-traumatic stress disorder: an open-label add-on trial. Depress Anxiety, 27(1), 72-77. doi: 10.1002/da.20610

Carter, F. A., Jordan, J., McIntosh, V. V., Luty, S. E., McKenzie, J. M., Frampton, C. M., . . . Joyce, P. R. (2011). The long-term efficacy of three psychotherapies for anorexia nervosa: a randomized, controlled trial. Int J Eat Disord, 44(7), 647-654. doi: 10.1002/eat.20879

Cuijpers, P., Donker, T., Weissman, M. M., Ravitz, P., & Cristea, I. A. (2016). Interpersonal Psychotherapy for Mental Health Problems: A Comprehensive Meta-Analysis. Am J Psychiatry, 173(7), 680-687. doi: 10.1176/appi.ajp.2015.15091141

Cuijpers, P., Geraedts, A. S., van Oppen, P., Andersson, G., Markowitz, J. C., & van Straten, A. (2011). Interpersonal psychotherapy for depression: a meta-analysis. Am J Psychiatry, 168(6), 581-592. doi: 10.1176/appi.ajp.2010.10101411

Cuijpers, P., Huibers, M. J., & Furukawa, T. A. (2017). The Need for Research on Treatments of Chronic Depression. JAMA Psychiatry, 74(3), 242-243. doi: 10.1001/jamapsychiatry.2016.4070

Cuijpers, P., van Straten, A., Andersson, G., & van Oppen, P. (2008). Psychotherapy for depression in adults: a meta-analysis of comparative outcome studies. J Consult Clin Psychol, 76(6), 909-922. doi: 10.1037/a0013075

Ekeblad, A., Falkenstrom, F., Andersson, G., Vestberg, R., & Holmqvist, R. (2016). Randomized Trial of Interpersonal Psychotherapy and Cognitive Behavioral Therapy for Major Depressive Disorder in a Community-Based Psychiatric Outpatient Clinic. Depress Anxiety, 33(12), 1090-1098. doi: 10.1002/da.22495

Ekeblad, A., Falkenstrom, F., & Holmqvist, R. (2016). Reflective functioning as predictor of working alliance and outcome in the treatment of depression. J Consult Clin Psychol, 84(1), 67-78. doi: 10.1037/ccp0000055

Elkin, I., Shea, M. T., Watkins, J. T., Imber, S. D., Sotsky, S. M., Collins, J. F., . . . et al. (1989). National Institute of Mental Health Treatment of Depression Collaborative Research Program. General effectiveness of treatments. Arch Gen Psychiatry, 46(11), 971-982; discussion 983.

Fairburn, C. G., Jones, R., Peveler, R. C., Hope, R. A., & O’Connor, M. (1993). Psychotherapy and bulimia nervosa. Longer-term effects of interpersonal psychotherapy, behavior therapy, and cognitive behavior therapy. Arch Gen Psychiatry, 50(6), 419-428.

Frank, E., Kupfer, D. J., Perel, J. M., Cornes, C., Jarrett, D. B., Mallinger, A. G., . . . Grochocinski, V. J. (1990). Three-year outcomes for maintenance therapies in recurrent depression. Archives of General Psychiatry, 47(12), 1093-1099.

Frank, E., Kupfer, D. J., Wagner, E. F., McEachran, A. B., & Cornes, C. (1991). Efficacy of interpersonal psychotherapy as a maintenance treatment of recurrent depression. Contributing factors. Arch Gen Psychiatry, 48(12), 1053-1059.

Friedman, R. A. (2015, July 19, 2015). Psychiatry’s Identity Crisis. The New York Times. Retrieved from http://www.nytimes.com/2015/07/19/opinion/psychiatrys-identity-crisis.html?smid=fb-share

Jiang, R. F., Tong, H. Q., Delucchi, K. L., Neylan, T. C., Shi, Q., & Meffert, S. M. (2014). Interpersonal psychotherapy versus treatment as usual for PTSD and depression among Sichuan earthquake survivors: a randomized clinical trial. Confl Health, 8, 14. doi: 10.1186/1752-1505-8-14

Klein, D. F. (1995). Response to Rothman and Michels on placebo-controlled clinical trials. Psychiatr Ann, 25(7), 401-403.

Klerman, G. L., & Davidson, J. M. (1984). Memory loss and affective disorders. Psychosomatics, 25(12 Suppl), 29-35.

Klerman, G. L., Dimascio, A., Weissman, M., Prusoff, B., & Paykel, E. S. (1974). Treatment of depression by drugs and psychotherapy. Am J Psychiatry, 131(2), 186-191. doi: 10.1176/ajp.131.2.186

Krupnick, J. L., Green, B. L., Stockton, P., Miranda, J., Krause, E., & Mete, M. (2008). Group interpersonal psychotherapy for low-income women with posttraumatic stress disorder. Psychother Res, 18(5), 497-507. doi: 10.1080/10503300802183678

Lemmens, L. H., Arntz, A., Peeters, F., Hollon, S. D., Roefs, A., & Huibers, M. J. (2015). Clinical effectiveness of cognitive therapy v. interpersonal psychotherapy for depression: results of a randomized controlled trial. Psychol Med, 45(10), 2095-2110. doi: 10.1017/S0033291715000033

Levkovitz, Y., Shahar, G., Native, G., Hirsfeld, E., Treves, I., Krieger, I., & Fennig, S. (2000). Group interpersonal psychotherapy for patients with major depression disorder – Pilot study. Journal of Affective Disorders, 60(3), 191-195.

Luty, S. E., Carter, J. D., McKenzie, J. M., Rae, A. M., Frampton, C. M., Mulder, R. T., & Joyce, P. R. (2007). Randomised controlled trial of interpersonal psychotherapy and cognitive-behavioural therapy for depression. Br J Psychiatry, 190, 496-502. doi: 10.1192/bjp.bp.106.024729

Markowitz, J. C., Petkova, E., Neria, Y., Van Meter, P. E., Zhao, Y., Hembree, E., . . . Marshall, R. D. (2015). Is Exposure Necessary? A Randomized Clinical Trial of Interpersonal Psychotherapy for PTSD. Am J Psychiatry, 172(5), 430-440. doi: 10.1176/appi.ajp.2014.14070908

Moreau, D., Mufson, L., Weissman, M. M., & Klerman, G. L. (1991). Interpersonal psychotherapy for adolescent depression: description of modification and preliminary application. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry, 30(4), 642-651. doi: 10.1097/00004583-199107000-00018

Morrell, C. J., Sutcliffe, P., Booth, A., Stevens, J., Scope, A., Stevenson, M., . . . Stewart-Brown, S. (2016). A systematic review, evidence synthesis and meta-analysis of quantitative and qualitative studies evaluating the clinical effectiveness, the cost-effectiveness, safety and acceptability of interventions to prevent postnatal depression. Health Technol Assess, 20(37), 1-414. doi: 10.3310/hta20370

Mufson, L., Dorta, K. P., Wickramaratne, P., Nomura, Y., Olfson, M., & Weissman, M. M. (2004). A randomized effectiveness trial of interpersonal psychotherapy for depressed adolescents. Arch Gen Psychiatry, 61(6), 577-584. doi: 10.1001/archpsyc.61.6.577

Mufson, L., Weissman, M. M., Moreau, D., & Garfinkel, R. (1999). Efficacy of interpersonal psychotherapy for depressed adolescents. Arch Gen Psychiatry, 56(6), 573-579.

Murphy, R., Straebler, S., Basden, S., Cooper, Z., & Fairburn, C. G. (2012). Interpersonal psychotherapy for eating disorders. Clin Psychol Psychother, 19(2), 150-158. doi: 10.1002/cpp.1780

Peeters, F., Huibers, M., Roelofs, J., van Breukelen, G., Hollon, S. D., Markowitz, J. C., . . . Arntz, A. (2013). The clinical effectiveness of evidence-based interventions for depression: a pragmatic trial in routine practice. J Affect Disord, 145(3), 349-355. doi: 10.1016/j.jad.2012.08.022

Quilty, L. C., McBride, C., & Bagby, R. M. (2008). Evidence for the cognitive mediational model of cognitive behavioural therapy for depression. Psychol Med, 38(11), 1531-1541. doi: 10.1017/S0033291708003772

Ray, R. D., & Webster, R. (2010). Group interpersonal psychotherapy for veterans with posttraumatic stress disorder: a pilot study. Int J Group Psychother, 60(1), 131-140. doi: 10.1521/ijgp.2010.60.1.131

Reynolds, C. F., Dew, M. A., Pollock, B. G., Mulsant, B. H., Frank, E., Miller, M. D., . . . Kupfer, D. J. (2006). Maintenance treatment of major depression in old age. New England Journal of Medicine, 354(11), 1130-1138. doi: 10.1056/NEJMoa052619

Robertson, M., Rushton, P., Batrim, D., Moore, E., & Morris, P. (2007). Open trial of interpersonal psychotherapy for chronic post traumatic stress disorder. Australas Psychiatry, 15(5), 375-379. doi: 10.1080/10398560701354948

Robertson, M., Rushton, P. J., Bartrum, D., & Ray, R. (2004). Group-based interpersonal psychotherapy for posttraumatic stress disorder: theoretical and clinical aspects. Int J Group Psychother, 54(2), 145-175.

Rossello, J., & Bernal, G. (1999). The efficacy of cognitive-behavioral and interpersonal treatments for depression in Puerto Rican adolescents. J Consult Clin Psychol, 67(5), 734-745.

Rossello, J., Bernal, G., & Rivera-Medina, C. (2008). Individual and group CBT and IPT for Puerto Rican adolescents with depressive symptoms. Cultur Divers Ethnic Minor Psychol, 14(3), 234-245. doi: 10.1037/1099-9809.14.3.234

Verdeli, H., Clougherty, K., Onyango, G., Lewandowski, E., Speelman, L., Betancourt, T. S., . . . Bolton, P. (2008). Group Interpersonal Psychotherapy for depressed youth in IDP camps in Northern Uganda: adaptation and training. Child Adolesc Psychiatr Clin N Am, 17(3), 605-624, ix. doi: 10.1016/j.chc.2008.03.002

Young, J. F., Benas, J. S., Schueler, C. M., Gallop, R., Gillham, J. E., & Mufson, L. (2016). A Randomized Depression Prevention Trial Comparing Interpersonal Psychotherapy–Adolescent Skills Training to Group Counseling in Schools. Prev Sci, 17(3), 314-324. doi: 10.1007/s11121-015-0620-5

Young, J. F., Gallop, R., & Mufson, L. (2009). Mother-child conflict and its moderating effects on depression outcomes in a preventive intervention for adolescent depression. J Clin Child Adolesc Psychol, 38(5), 696-704. doi: 10.1080/15374410903103577

Young, J. F., Kranzler, A., Gallop, R., & Mufson, L. (2012). Interpersonal Psychotherapy-Adolescent Skills Training: Effects on School and Social Functioning. School Ment Health, 4(4), 254-264. doi: 10.1007/s12310-012-9078-9

Young, J. F., Makover, H. B., Cohen, J. R., Mufson, L., Gallop, R. J., & Benas, J. S. (2012). Interpersonal psychotherapy-adolescent skills training: anxiety outcomes and impact of comorbidity. J Clin Child Adolesc Psychol, 41(5), 640-653. doi: 10.1080/15374416.2012.704843

Zhou, X., Hetrick, S. E., Cuijpers, P., Qin, B., Barth, J., Whittington, C. J., . . . Xie, P. (2015). Comparative efficacy and acceptability of psychotherapies for depression in children and adolescents: A systematic review and network meta-analysis. World Psychiatry, 14(2), 207-222. doi: 10.1002/wps.20217

[1] När det gäller IPT som kombinationsbehandling med läkemedel vid svår depression har Socialstyrelsen bara använt en referens medan det i underlaget för de danska riktlinjerna finns 17 RCT-studier, med olika jämförelsegrupper, medtagna. Kombinationsbehandling med läkemedel, bl.a. IPT, rekommenderas framför enbart farmakologisk behandling.